Recension: Black Swan
Skrivet av David Stadig
Recension:
Darren Aronofsky har tematiskt just tagit steget från botten av wrestlingens absoluta trailer-trash till Lincoln centers stora balettscen. Resan mellan dessa två ytterligheter visar sig vara kortare än man trott, Mickey Rourkes brottare och Natalie Portmans balettdansös må se olika ut, men har gemensamt att de representerar extrema och ohållbara ideal. Black Swan skaver och gör ont, på riktigt.
Tänk er ett liv där varje dag är en audition, där varje dag innebär bedömning. Det som bedöms är inte bara balansen, kroppskontrollen och den totala hängivenheten, utan även förmågan till "genuin" utlevelse. Tänk er också att dessa eviga prestationer skall ske i en miljö full av sexuellt förtryck, maktmissbruk och en extrem konkurrens kollegor emellan.
Nej, jag talar inte om Idol 2011. Det här är i stället vardag för den unga ballerinan Nina Sayers (Portman). På samma gång hånad och uppskattad som den tekniskt mest briljanta, hängivna men "frigida" dansösen i kompaniet. Kampen om alla ballerinors drömroll, den som Prinsessan Odette (vita svanen) OCH Odile (den onda svarta svanen) tvingar henne in i en destruktiv spiral när hon påhejad av den sexistiske kompanidirektören Thomas Leroy (Cassel) utmanas tappa hämningarna för att klara av även den mörka rollen.
Styrkan i Black Swan ligger i Aronofskys förmåga att peka på det absurda i den klassiska kampen mellan den goda och onda kvinnan, eller om man så vill i föreställningen om kvinnan som antingen inressant och farlig hora eller vacker men förutsägbart snäll madonna. Filmen innehåller gott om stereotyper: mamman med till viss del motiverat kontrollbehov, den lockande men obehaglige franske balettdirektören, den spontane, tillbakalutade och partyknarkande västkusttjejen. Men de används på ett så skickligt sätt att de snarare är en utgångspunkt för ens tankar än något som skymmer.
Jag känner igen flera grepp från Aronofskys tidigare filmskapande. Här finns bland annat de köttiga, fysiska närbilderna från Requiem for a dream och The Wrestler som går direkt till magtrakten. Snorricam (kamera monterad på skådespelaren) används också väldigt effektivt, speciellt i logescenerna. Resultatet är lika effektivt som i just Requiem for a dream och bidrar till att filmen får en att skruva på sig på samma sätt som den gjorde. Skillnaderna är också stora då hans tidigare filmer trots sin konstnärliga skärpa känts befriande realistiska skruvar Black Swan in sig i den paranoida drömvärld som Nina hamnar i. Perfekta skådespelarinsatser, imponerande ljud och fantastiskt foto gör dock Black Swan till Aronofskys höjdpunkt hitintills.
Black Swan är vacker, äcklig, ärlig och tankeväckande och har ett tempo som verkligen suger in. Den är ännu en Aronofskyfilm du måste se och sannolikt en av 2011 års absolut bästa filmer.
Dela på sociala medier:
